Skrivspindeln

Det var en gång…

Äh, man kommer ingen vart så här. Bäst att börja om.
Allting började mitt i mitt livs tråkigaste dagar…

”Hur skall jag klara mig!” ropade ekorren som hette Hugo. (egentligen var det ganska mycket vanligare än man tror).
”Inget har hänt på flera veckor” sa han i den mycket lilla burken han kallade för båt.
”Ofta händer det ens någonting.” tänkte han menande på t.ex. när en ballong föll nästan på honom, när han gick förbi en fin koja där han stannade i en vecka och när han föll nerför det stora vattenfallet.
”Nu räcker det!” skrek han med gäll röst och hoppade iland på närmste strand.
Man kanske skulle säga att han ridderligt steg på marken men egentligen snubblade han nästan genast på ett par skridskor. Om någon den natten skulle fotografera den slingrande stigen och av en slump skulle han göra en serie av den så skulle man alltid fråga men aldrig få svar på varför han hade satt den galna ekorren att muttra ” %# @¤* skridskor. ”
Nu hade Hugo redan slagit läger vid ekar, aspar och lönnar för tionde gången sedan han gick iland och blivit jagad av den lurviga hunden vilket var fysiskt ansträngande för den späda ekorren.
”Vaededär!” skrek Hugo så snabbt att han staplade med orden.
Efter den första chocken märkte Hugo att det bara var någon slags skrin som skimrade i eldens sken.
[Den här delen föredrar vi att icke visa för barn yngre än 10 år men den som är intresserad får veta ett par snuttar ur bandspelaren som inte har raderats av svett, blod och andra ämnen, det vi säga ” Det är bara en trollslända” ett blodisande ”argh” och ”Ena stolliga kalsonger”. Man får själv dra sina slutsatser.] Sen (efter det ”lilla” sceneriet) hade han öppnat skrinet och till sin överraskning hittade han ett par gamla, slitna och dammiga glasögon.
Och förrän han riktigt visste om det hade han satt dem på näsan och mitt i allt hade han en virvel av damm och skräp runt sig snurrande fortare, fortare, fortare…
Sedan svartnade alt.   

Efter en tid vaknade han i ett utrymme som liknade en gång med flera dörrar vid sidorna. Det ringde i Hugos ficka. Just när han skulle svara tänkte han” Sen när har ekorrar jackor?”.
Ändå svarade han kanske han skulle få svar på varför han plötsligt var en människa.
En röst sa genast till honom med kylig stämma ”Gå till rummet där det genom dörrspringan kommer ljus”.
Sedan bröts kontakten. Hugo tänkte ”Vad har jag att förlora” och gick in.
I rummet fanns det en skärm varifrån det pulserade ljus i alt mer tilltagande styrka.
När ljuset var så outgrundligt starkt att man inte kunde se på det tänkte Hugo en sista tanke ” Inte nu igen!”

En vecka senare när Hugo vaknade till vågornas skvalp tänkte han ” Var det en dröm eller…” förrän han glömt det hela och sade ”Månne det händer något snart, det är så tråkigt”.

Skriven av pseudonymen Korthajen