Skrivspindeln

Resan till en annan värld

Posted on: november 2, 2011

Vinden blåste mig i ansiktet. Ögonen tårades, och jag kurade ihop mig i luftballongen. Jag satt där, alldeles ensam, hade ingen aning om vart jag var på väg.
Jag hade gått på invigningen, som alla andra i staden, men jag hade varit så trött. Faster Ulla hade varit på besök, och vi hade suttit uppe och pratat halva natten. Jag hittade ingen bättre plats, och luftballongen såg så varm ut, med sina rutiga filtar, i den lilla korgen. Jag visste inte att det hade varit ett provexemplar, inte en ballong som skulle flygas, utan som bara skulle släppas iväg, som reklam. Nu satt jag var jag satt, jag hade säkert suttit här i flera timmar nu.
Plötsligt såg jag ett stort moln torna upp sig rakt framför ögonen på mig. Jag ställde mig upp, och just då flög ballongen in i molnet. En stund såg jag bara vit dimma, men efter några sekunder hade passerat, så såg jag ett vackert landskap nedanför mig. Det var gröna träd, som stod i det höga, gröna gräset. Vackra, blå och röda blommor blommade fritt på ängarna, och små barn sprang omkring, skrattande och glada. Jag bestämde mig för att hoppa, jag vet, det fanns en risk, men den skulle jag ta. Jag såg mig om i ballongen. Där fanns en rutig filt som jag tog och vecklade ut. Jag tog i hörnen på filten, ställde mig upp på kanten av ballongen, och hoppade, rakt ut i det blå.
-Jaaaaaaaahahaa!! Tjöt jag, medan jag dalade ner mot marken.
Jag tittade neråt, och såg att jag skulle landa i en liten hage. Där stod några hästar och betade av det gröna gräset. Runtomkring hagen stod några små barn och stack in sina små fingrar in mellan stängslena och ropade:
-Hästeeen, kom hit, och viftade med händerna.
Ett duns hördes när jag landade på marken. Jag reste mig upp, och började försiktigt gå mot staketet. När jag närmade mig så tittade barnen lite förundrat på mig, men jag gick bara förbi och ignorerade blickarna. Jag öppnade stängslet och gick ut från hagen, med blickarna efter mig. Jag började gå lite raskare, och snart stod jag framför baren ”Kromantes”. Jag gick in, och fick syn på en ofantligt tant, som stod med ryggen vänd mot mig, och lagade någonting.
-Hrrm.. Harklade jag mig försiktigt.
Hon märkte ingen, och jag försökte igen.
-Hrrrhhrrrm.. Lite högre den här gången.
Hon vände sig mot mig, och jag ryggade tillbaka, och slog ryggen i ett bord som stod mot väggen. Hennes ansikte var fullt av bölder och sår, och på halsen hade hon ett brett ärr, som ledde upp till ögat. Jag hämtade mig, och tog ett steg framåt. Tanten verkade vara helt oberörd.
-Du är inte härifrån, sa hon. Jag märkte att hon talade med utländsk brytning.
-Nej, jag är vilse, förklarade jag.
-Jaså, jag förstår. Det är många som går vilse här. Hon fick en mörk blick i ögonen, men den försvann lika hastigt som den kom.
-Vilse, sa du. Då vill du säkert smaka på Lilys berömda köttbullar, tror jag?
-Ja tack, gärna, sa jag. När hon sa det så började min mage kurra. Jag var väldigt hungrig, hade inte ätit på flera timmar.
Jag satte mig ner vid bordet, och glufsade i mig maten som tant Lily serverade. Hon satte dig mittemot mig, och tittade på mig en lång stund medan jag åt. Jag kände mig lite generad, jag visste inte varför, det är inte varje dag man åker vilse i en luftballong och blir bjuden på köttbullar. Men tant Lily verkade inte bry sig om det. Hon proppade i mig mera mat, och när jag var mätt, så skulle jag äta efterrätt.
När jag äntligen hade ätit klart så frågade tant Lily frågan jag väntat på:
-Hur kommer det sig att du hittade hit?
Jag tänkte igenom mitt svar. Det skulle kanske låta konstigt om jag sa att jag flugit hit med en luftballong som jag somnat i.
-Jag.. Vad skulle jag säga? Det var egentligen ett misstag, jag har flugit hit med en luftballong som egentligen inte skulle flygas, och sen landade jag i hagen och så kom jag hit och..
-Såja, kära barn. Ta det lugnt. Jag förstår precis. Du kan gå en sväng, men vad du än gör, gå inte ner till bäcken. Hon tittade på mig med en varnande blick, och jag nickade energiskt.
-Då så, iväg med dig då, sade hon hurtigt.
Jag steg upp från stolen och gick med raska steg ut ur huset, förbi hagen och ut på en grönskande äng. Jag lade mig ner i gräset, och slöt ögonen.
Jag gick i dimman, tills jag kom fram till bäcken. Jag visste att jag inte borde vara här, men på något sätt drogs jag ditåt. Plötsligt såg jag något som kravlade sig upp ur bäcken. Det var en mänsklig kropp, fast det rann någonting från den. Som gult slem, ungefär. Just då hörde jag någon ropa:
-Hönken, Hönken kommer!
Jag vände mig om, och sprang dit alla människor var på väg. Plötsligt kände jag en hand på min axel. Jag vände mig om, och skrek det värsta jag kunde.
Jag slog upp ögonen, hjärtat bankade snabbt, och jag var alldeles svag i benen. Jag reste mig upp, och sprang mot Lilys bar. Vid bäcken stannade jag, och tittade dit ner. Jag såg ingenting, men jag visste att det jag hade drömt var ren och klar sanning. Väl framme vid baren mötte jag tant Lily. Hon såg på mig med en skrämmande blick, och sa (som om hon visste vad jag hade drömt):
-Du borde nog återvända hem nu, kära vän. Det vilar faror överallt här. Du har sett vad som gömmer sig i bäcken, och det skulle inte vara trevligt att förlora en så artig flicka som du, sa hon åt mig.
 Jag nickade stumt, och gick mot hagen. Där stod luftballongen, redo att lyfta. Jag satte mig i den, och lyfte från marken. Medan jag tittade ner mot marken såg jag sakta landskapet försvinna under mig.
Väl hemma blev jag omkramad av alla, och de sa att de hade saknat mig och varit så oroliga. (Lite skyll fick jag av mamma, men men..)
När jag krupit upp i min säng och var redo att börja sova, tänkte jag tillbaka på tant Lily, det vackra landskapet med alla barn, och Hönken. Jag var säker på att jag skulle träffa dem igen, någon gång.

Skriven av Anna

Etiketter: