Skrivspindeln

Jag gick längs den smala gatan, där jag bodde…

Posted on: november 8, 2011

Jag gick längs den smala gatan, där jag bodde. Jag var på väg hem från skolan en vanlig onsdagseftermiddag. Solen hade inte visat sig på länge, och i den lilla staden svävade regn i luften, och marken var frusen. Himlen var alldeles grå, och tunga moln spred sig över den. Det var tecken på att vintern snart skulle komma.
Jag traskade uppför uppfarten till tvåvåningsvillan, där jag bodde. Jag rynkade pannan, när jag tittade upp mot huset. Huset passade perfekt vädret. Grått, med svart tak.
Under sommaren hade jag varit med om en luftballongsolycka. Jag hade varit jättesjuk efter det, och min mamma var nu väldigt försiktig med mig. Jag skulle ringa vart jag än gick, ha telefonen med mig överallt, aldrig gå någonstans utan en vuxen och bla, bla, bla …
Jag fumlade fram nyckeln ur rockfickan, men av misstag tog jag istället fram mobiltelefonen. Jag skulle just sätta den tillbaka när jag märkte att jag fått ett nytt meddelande. Jag undrade vem det kunde vara och knäppte fram det. På skärmen stod två korta ord, som fick mig att frysa till. I natt…  stod det. Jag stelnade till, där jag stod på översta trappavsatsen till huset. Det måste väl vara min lillebror Axel som bråkade med mig! Han skulle få stryk när han kom hem, minsann! Men varför skrev han ord som i natt? Tänkte jag förvånat. Kanske för att skrämma vettet ur mig, tänkte jag och suckade. För säkerhetskull kollade jag upp numret. Det var ett okänt nummer. Jag kände inte igen det. Och vem skulle skicka till mig ord som i natt?
Jag låste långsamt upp dörren och gick darrande in. Det var nog säkert någon som skickat till fel nummer, tänkte jag och försökte intala mig själv med det. Men ändå kände jag mig illa till mods.

–       God natt, Alice! Min mamma satt vid min säng och strök mig över det ljusa, långa håret. Det var kväll nu, och jag skulle strax börja sova. Jag log matt mot henne. Läs inte för länge, bara, tillade mamma och log tillbaka. Jag nickade och sträckte mig efter min bok, som låg på sängbordet tillsammans med min mobiltelefon. Jag ryste till när jag kom ihåg det konstiga meddelandet.
–       Är det något som är på tok? Undrade mamma oroligt, och tittade rakt in i mina blåa ögon.
–       Nejdå, ljög jag. Allt är bra med mig.
Jag ville inte berätta om meddelandet, för då skulle min mamma bli galen och ringa polisen och brandkåren eller något i den stilen.
Mamma såg en aning lugnare ut.
–       Är det säkert? sa hon ändå, men väntade sig inget svar.
Hon reste sig och lämnade mig ensam i mitt rum. Jag ville inte anförtro mig till någon om meddelandet. Om det inte var något ändå. Jag slöt ögonen och gav till en tung suck.
Utanför mitt fönster mörknade det för varje minut, och snart kunde man inte urskilja något där utanför. Min läslampa tröstade mig en aning. Jag försökte koncentrera mig på boken jag läste, men tankarna vandrade hela tiden iväg till det konstiga sms:et. Vem kunde det ha varit?
Plötsligt ringde min mobiltelefon på sängbordet. Jag ryckte till, som om någon hade klippt till mig.
Vem ringde nu, när klockan var långt över nio? Tveksamt tog jag den i handen och tryckte misstänksamt på den gröna luren.
–       Hallå? Lyckades jag pressa fram. Inget svar. Är det någon där? Min röst darrade. Inget svar den här gången heller. Det var som om någon andades i andra änden. Jag kramade min hand om luren. Jag ville helst lägga på, men jag vågade inte. Jag kunde inte röra mig. Jag satt där och väntade… Vad var det jag väntade på egentligen? Just som jag tänkte lägga på, hörde jag plötsligt en röst i andra änden.
–       Jag kommer… viskade en hes och skrovlig röst. Jag frös till is. Handen, som höll i luren skakade så att jag nästan tappade telefonen.
–       Ursäkta? Jag vågade knappt tala. Men jag hörde inte något mera. Bara sus. Skrämt lade jag på. Jag var väldigt uppskakad när jag kollade upp numret, som hade ringt. Där stod samma nummer som också skickat sms:et.

Jag vaknade mitt i natten. Det kändes som om någonting väckt mig. Men vad? Jag hade haft en lustig känsla av att någon suttit på min sängkant innan jag somnade. Jag ryste till. Sedan drog jag med handen över lakanet på sängkanten. Där var det fortfarande varmt, som om någon just suttit där. Skräckslagen och sömndrucken tog jag mig upp på fötter. Jag gick fram till fönstret, med en hastig blick på min väckarklocka, som låg på sängbordet. Den visade 00.05. Fem minuter efter midnatt…  Allt var bäckmörkt nu. Inga stjärnor syntes, på grund av molnen, och inte månen heller. Ja, det ända som lyste i den mörka natten var min mobiltelefon, som låg på skrivbordet. Konstigt, tänkte jag förbryllat. Jag var så säker på att jag lagt den på sängbordet. Och dessutom lyste den. Det brukade den bara göra när någon just använt den. Jag skakade på huvudet. Inte kunde heller en telefon flyttat sig av sig själv. Jag fick en kall känsla av att någon varit i mitt rum. Först på min sängkant… och sedan flyttat på min telefon, och kanske använt den? Nog hade jag blivit lite prillig på sistone. Men för säkerhetsskull tog jag upp min mobil och tittade på den. På skärmen syntes ett foto, som någon hade tagit. Det var suddigt, jag kunde inte se vad det föreställde. Jag fick en klump i magen. Jag hade då inte fotat det där. Vad var det som hände? Jag hade säkert fotat av misstag! Jag kollade på historik när bilden tagits. Jag kände kalla kårar krypa längs ryggraden. Bilden var tagen precis klockan 00.00 i natt…

Skriven av Anna

Etiketter: