Skrivspindeln

Virvelvinden

Posted on: november 22, 2011

– Hejdå! Sa jag, där jag stod nedanför min bästa vän Isabelles hus.
Jag hade varit hos Isabelle hela eftermiddagen efter skolan, och nu var det dags för mig att gå hem. Klockan var redan långt över fem, och jag var tvungen att gå hela vägen hem, för mammas bil var på reparation inne i stan, och pappa hade tagit andra bilen till sitt jobb, och han slutade inte förrän klockan åtta. Ingen kunde hämta mig hem, så jag fick lov att gå de långa kilometrarna hem från Isabelle. Det var mörkt och kallt ute, men jag hade reflex och varma kläder på. Allting var mörkt, förutom månen, som sken blekt och stjärnorna som tindrade svagt på himlen. Och så gatlyktorna, förstås.
–       Är det säkert att du klarar dig? Undrade Isabelle oroligt. De har varnat för storm i radion! Jag tittade upp mot himlen. Det syntes inga tecken på oväder. Himlen var molnfri, och det låg inte regn i luften. Jag skakade på huvudet.
–       Nej, det blir nog inte av någon storm!
–       Ja, men var försiktig ändå, envisades Isabelle. Om du råkar ut för något, så ring till mig, så knycker jag Charlies motorcykel och kommer farande och hämtar dig!
Charlie var Isabelles femtonåriga storebror, som var väldigt vräsig av sig. Han hade en egen motorcykel och var väldigt rädd om den.
Jag skrattade.
–       Då vet jag någon som inte blir glad! Jag knyckte på axeln så mitt långa, ljusa hår dansade runt axlarna på mig.
Isabelle log och vinkade till mig.
–       Hejdå, Alice! Vi ses imorgon! Sa hon.
Jag vinkade som svar, och när jag vände på klacken för att starta promenaden hörde jag Isabelles dörr stängas bakom mig.
Den bleka månen kastade sitt ljus på mig, där jag gick. Bilar och bussar passerade mig ute på bilvägen, och jag drog in den svala, friska luften genom näsan. Några ekorrar kilade över gatan, framör mig, och jag njöt av stillheten. Jag tänkte på Isabelle, som var en så bra vän på alla sätt. Hon brydde sig alltid om mig och lyssnade på mig när jag sa något. Hon var rädd om mig, som en syster och vi hade alltid varit bästa vänner. Ja, vi var nästan som tvillingsystrar bortsett från att vi inte liknade varandra ett dugg.
Jag väcktes upp ur mina tankar när jag plötsligt hörde ett dovt åskmuller i fjärran. Hjälp, tänkte jag och svalde. Det kommer alltså att bli åskväder iallafall! För att inte spilla tid började jag springa längs den smala trottoarkanten. Det enda jag hörde var min tunga andning och mitt hjärta som slog snabbt.
Snart spred sig hotfulla, svarta moln över himlen och täckte månen och alla de vackra stjärnorna. Jag försökte springa snabbare, men såklart hann jag inte förrän jag snart sprang i ett totalt spöregn. Typiskt att det ska komma just när jag ska hem, tänkte jag bittert. Regnet, som föll ner som ett skyfall gjorde så att jag inte kunde se så bra.
I samma stund som den första blixten lyste upp himlen, så höres ett knastrande ljud från gatlyktorna och elektriciteten slocknade. Jag rusade vidare i bäckmörker och kände hjärtat i halsgropen. Jag ville hem, hem till tryggheten och värmen.
Plötsligt hörde jag bruset från ett hav. Förvånat tittade jag ner på marken och tvärstannade. Jag stod inte på trottoaren, nej verkligen inte. Jag stod längst ute på klippan! Där nere syntes det vilda, svarta havet, vars vågor ilsket piskade mot klipporna. Det var väldiga vågor ute på havet, och om man föll ner i det så skulle man säkert drunkna. Jag stod där, och flämtade och var rädd femton meter över havet!
Mitt i allt kände jag att en sten som lossnade under min sko – eller var det rentav någon som knuffade mig? Men föll framstupa nerför klippan gjorde jag iallafall! Jag skrek högt, och det var nog det högsta skriket jag hade skrikit i hela mitt liv. Jag kommer att dö! Tänkte jag förtvivlad. Dä nere syntes det hotfulla havet. I grym panik och livrädd fick jag tag i en klippavsats, och hängde där, tio meter över havet. Jag lyfte blicken upp mot klippans kant, där jag just hade stått. I skuggorna kunde jag svagt se konturerna av en mörk gestalt. Var det han som knuffat mig?
Regnet piskade mot mitt ansikte, den hårda virvelvinden blåste nästan omkull mig, och mitt hår klistrades fast i mitt ansikte av regnet. Blixtar lyste upp himlen i ett vitt sken då och då, och nästan alldeles på den hördes ett högt muller. Ovädret var rakt ovanför mig!
Plötsligt hände något som fick mig att må illa av panik. Den smala klippavsatsen, som jag höll i, höll på att lossna från klippan! Jag skrek högt när den påriktigt lossnade med ett ryck. Hjälplöst och förtvivlat skrikande på hjälp föll jag ner i det livsfarliga havet med ett lågt plask. Jag virvlade omkring i de omtumlade vågorna, och kippade efter andan när jag letade mig efter ytan. Starka strömmar drog mig ner mot bottnet. Jag kämpade emot av all min kraft, fylld av ångest och rädsla.
–       Hjälp! Mitt blodisande skrik dränktes av vågorna och det oändliga brusandet.
Jag var alldeles förlamad av kyla, men kämpade tappert vidare med att hålla huvudet ovan vattenytan. Regnet slog ner i havet, och försämrade det hela. Åskan fortsatte mullra, och jag kände mig allt svagare och tröttare. Jag orkar inte mer, var det sista jag tänkte innan jag drogs ner under vattenytan och allting förblev svart. Det sista jag mindes var att en stark arm grep tag om min midja…

Jag vaknade på sjukhuset. Jag var så trött och svag att jag inte orkade öppna ögonen. Jag kände att jag hade svårt att andas.
–       Alice, hörd jag en sprucken röst säga. Rösten lät darrande och bekant. Med en enorm viljeansträngning öppnade jag matt ögonen. I det dunkla ljuset såg jag först den person jag älskade mest. Min egen mamma. Hon satt på min sängkant med ansiktet böjt ovanför mig. Hennes ögon var gråtfyllda och hon såg väldigt orolig ut.
–       Mamma, viskade jag ansträngt. Jag kände tårar rinna nerför mina kinder, inte för att jag visste varför.
–       Hon lever! Hörde jag min lillasyster Amanda glatt tjoa. Jag tittade kraftlöst omkring mig. Omkring sjukhussängen stod hela min familj; Min pappa, min sexåriga lillasyster Amanda och min nioåriga lillebror Axel. Där stod även Isabelle, inklusive hennes mamma och en doktor. Alla hade ett oroligt uttryck i ansiktet och det syntes att de hade gråtit, ja förutom Amanda, som såg glad ut och inte alls visste att jag var allvarligt sjuk.
Jag kom plötsligt ihåg gårdagen. Jag mindes hur jag fallit, nästan drunknat. Men vad hade hänt? Varför var jag inte död?

Nu är jag äntligen frisk, och jag har luggit på sjukhus i nästan en vecka, eftersom jag fick hög feber och lunginflammation i ett svårt fall. Men jag klarade mig, turligt nog och har nu först fått gå till skolan. Jag har fortfarande ångest för havet och simma, det tänker jag inte göra i första taget. Men jag vet fortfarande inte vem som knuffade mig över klippkanten, och vem som räddade mitt liv när jag höll på att drunkna. Men det lär jag väl aldrig få veta.

Skriven av Anna

Etiketter: