Skrivspindeln

Dörren

Posted on: november 23, 2011

I bäckmörkret kunde man skymta den lilla byn, där jag bodde. Glesa träd, små söta hus i alla färger, vackra gårdar med färgstarka gröna gräsmattor, och så kunde man se havet, som började vid de vassa klipporna på stranden. Från mitt hus hade man en otroligt fin utsikt över havet.
Det var en vanlig fredagskväll. Allt var stilla och mörkt. Havet låg alldeles vindstilla och glittrade i månskenet, som speglade sig på vattenytan. Stjärnorna glimmade uppe på den kolsvarta himlen, och några enstaka moln seglade förbi. Jag satt i soffan i vårt hus med mina två bästa vänner: Isabelle och Sophie. Isabelle och jag hade alltid varit bästisar, ända sedan vi gick i dagis. På trean kom Sophie till klassen, och hon hade börjat hänga med oss. Sedan dess hade vi tre varit allra bästa vänner.
Sophie var en väldigt dramatisk tjej. Hon skämtade och var väldigt rolig. Ibland tänkte hon sig inte för, och var ganska tankspridd.
Isabelle däremot var försiktig, men snäll och lojal. Hon var lugn och flitig och tänkte noga för innan hon gjorde något.
Sophie och Isabelle var raka motsatserna till varandra. Jag var någonstans mitt emellan dem två, ganska flitig, snäll men också väldigt tankspridd och okoncentrerad och inte så duktig i skolan.
Tja, det var alltså en vanlig fredagskväll som sagt, och Isabelle och Sophie skulle sova över hos mig. Min mamma och pappa var på fest, och skulle inte komma hem förrän sent in på natten, och mina småsyskon Axel och Amanda skulle sova över hos min mormor. Mamma hade ordnat så Isabelle och Sophie kunde komma till oss och hålla mig sällskap, så jag slapp åka till mormor. Mamma var väldigt orolig först och ville inte låta oss vara ensamma en hel natt, men pappa sa att vi var stora nog för att vara ensamma, och det tycker jag också!
Ja, då blev det alltså så. Tänk en hel natt utan föräldrar och irriterande småsyskon! Vad härligt livet ändå var!
–       Åh, jag skulle inte vilja att filmen tar slut än, sa Isabelle klagande, när filmens sista scen slutade. Vi såg på en film, som vi alla tre länge velat se med popcorn i våra knän.
–       Ja, den var verkligen bra, höll jag med och sträckte mig efter fjärrkontrollen.
Jag gav Sophie en blick och skrattade. Sophie hade rödsvullna ögon av tårar och kinderna var våta. Hon grät då efter alla filmer, antingen av skratt eller av sorg. Hon skulle bli skådespelare när hon blev stor, och det höll både jag och Isabelle med om att hon skulle bli. Hon gjorde alltid sådan dramatik över alla filmer hon såg. Jag gissade att hon nu grät av sorg, eftersom filmens sista scen var huvudpersonens dödsscen. Jag såg Isabelle le, med handen för munnen, som om hon kämpade för att inte skratta.
–       Sophie, tyckte du om filmen? Undrade jag och svalde ett nytt skrattanfall.
–       Ja, den var bra, sa Sophie och torkade tårarna. Verkligen bra, mumlade hon tyst.
Isabelle log.
–       Snart börjar jag också gråta, men det är nog för att popcornen är slut! Sa hon och vi skrattade alla tre.
–       Jag kan gå och poppa mer, erbjöd jag mig. Det finns ändå så mycket kvar!
Jag steg upp ur soffan och gick nerför trappan till köket. Jag letade fram en skål och en popcornspåse ur skåpet och satte in popcornspåsen i mikrovågsugnen. Efter en stund hörde jag popcornen ivrigt poppa. Muntert gnolande på en melodi bläddrade jag igenom dagens tidning, som inte var något vidare intressant.
Plötsligt hörde jag något som fick mig att stelna till i köket. Från tamburen hörde jag ett högt ljud. Det lät som en dörr som öppnades med ett lågt gnissel. Jag vågade nästan inte ens andas. Väggklockan, som hängde ovanför mikrovågsugnen tickade sakta i det dödstysta köket. Jag hörde ingenting mera. Det end som hördes var klockan och två oberörda skratt från vardagsrummet där uppe. Jag tog popcornspåsen i handen och rusade uppför trappan till ovanvåningen, där det mysiga vardagsrummet låg. Vit i ansiktet stod jag där mitt i vardagsrummet med popcornspåsen i handen.
– Izzy, Sophie, flämtade jag. (Isabelle kallades för Izzy.)
– Där är du ju… Alice, vad har hänt? Isabelle avbröt sig mitt i meningen och leendet åkte ner i en orolig min.
– Du har visst också sett en sorglig film, Alice, fnittrade Sophie.
Isabelle gav henne en suckande blick, och vände sig sedan till mig.
–       Vad har hänt, Alice? Upprepade hon.
Jag skruvade besvärat på mig, där jag stod. Jag visste inte om jag skulle fråga dem.
–       Tja… Hörde ni något… hmm… ovanligt för en stund sedan? Jag visste inte vad jag skulle säga.
–       Ja, du har då verkligen levt in dig i filmen! Sa Sophie och man hörde tydligt hur hon kämpade för att inte fnissa.
Isabelle gav Sophie en knuff i sidan.
–       Jaså? Som vaddå? Undrade hon.
Jag kände mig illa till mods.
–       Äsch, det var inget! Här är mer popcorn, sa jag för att byta samtalsämne.
Om inte Sophie och Isabelle hört något, så var det säkert bara inbillning. Jag log för mig själv när jag satte mig bekvämt i soffan och stoppade ett ljuvligt popcorn i munnen. Det här skulle bli världens bästa kväll!

Månen lyste och stjärnorna glimmade. Det var mitt i natten. Allting var mörkare än förut. Jag och Isabelle och Sophie sov tungt. Jag i min säng och Isabelle och Sophie på madrasser på golvet.
Alla sov lyckligt, omedvetna om att någon var inne i mitt hus och iakttog oss i dörröppningen…

Skriven av Anna

Etiketter:
%d bloggare gillar detta: