Skrivspindeln

Archive for the ‘1. En vilsen luftballong’ Category

Det var en gång…

Äh, man kommer ingen vart så här. Bäst att börja om.
Allting började mitt i mitt livs tråkigaste dagar…

”Hur skall jag klara mig!” ropade ekorren som hette Hugo. (egentligen var det ganska mycket vanligare än man tror).
”Inget har hänt på flera veckor” sa han i den mycket lilla burken han kallade för båt.
”Ofta händer det ens någonting.” tänkte han menande på t.ex. när en ballong föll nästan på honom, när han gick förbi en fin koja där han stannade i en vecka och när han föll nerför det stora vattenfallet.
”Nu räcker det!” skrek han med gäll röst och hoppade iland på närmste strand.
Man kanske skulle säga att han ridderligt steg på marken men egentligen snubblade han nästan genast på ett par skridskor. Om någon den natten skulle fotografera den slingrande stigen och av en slump skulle han göra en serie av den så skulle man alltid fråga men aldrig få svar på varför han hade satt den galna ekorren att muttra ” %# @¤* skridskor. ”
Nu hade Hugo redan slagit läger vid ekar, aspar och lönnar för tionde gången sedan han gick iland och blivit jagad av den lurviga hunden vilket var fysiskt ansträngande för den späda ekorren.
”Vaededär!” skrek Hugo så snabbt att han staplade med orden.
Efter den första chocken märkte Hugo att det bara var någon slags skrin som skimrade i eldens sken.
[Den här delen föredrar vi att icke visa för barn yngre än 10 år men den som är intresserad får veta ett par snuttar ur bandspelaren som inte har raderats av svett, blod och andra ämnen, det vi säga ” Det är bara en trollslända” ett blodisande ”argh” och ”Ena stolliga kalsonger”. Man får själv dra sina slutsatser.] Sen (efter det ”lilla” sceneriet) hade han öppnat skrinet och till sin överraskning hittade han ett par gamla, slitna och dammiga glasögon.
Och förrän han riktigt visste om det hade han satt dem på näsan och mitt i allt hade han en virvel av damm och skräp runt sig snurrande fortare, fortare, fortare…
Sedan svartnade alt.   

Efter en tid vaknade han i ett utrymme som liknade en gång med flera dörrar vid sidorna. Det ringde i Hugos ficka. Just när han skulle svara tänkte han” Sen när har ekorrar jackor?”.
Ändå svarade han kanske han skulle få svar på varför han plötsligt var en människa.
En röst sa genast till honom med kylig stämma ”Gå till rummet där det genom dörrspringan kommer ljus”.
Sedan bröts kontakten. Hugo tänkte ”Vad har jag att förlora” och gick in.
I rummet fanns det en skärm varifrån det pulserade ljus i alt mer tilltagande styrka.
När ljuset var så outgrundligt starkt att man inte kunde se på det tänkte Hugo en sista tanke ” Inte nu igen!”

En vecka senare när Hugo vaknade till vågornas skvalp tänkte han ” Var det en dröm eller…” förrän han glömt det hela och sade ”Månne det händer något snart, det är så tråkigt”.

Skriven av pseudonymen Korthajen

Annonser
Etiketter:

Det var en gång en flicka som hette Anne.
Hon hade en dröm att flga själv en luftballong. Den drömmen var så stor att när ho hade gått ut skolan så dörgade hon att studera till luftballongs pilot.
Hon hade tagit reda på mycket information när hon var liten så hon hade det ganska lätt när hon skulle göra en slutsats av det.  Hon var i 20:års åldern när hon ble klar och fick flyga ensam.

Anne var klar att flyga för första gången långt bort.
Hon packde färdigt föregående kvällen.hon hade tänkt flyga till Danmark. Det är inte så långt bort men ändå tillräkligt lånt.
Nå så bar det iväg upp i luften.
Luftren var  sval och fuktig på morgonen.
Anne hade inte kalt för hon hade mycket kläder på sig. Solen steg upp och det blev lite varmarei luften och det började blåsa lite från sydost. Annne såg att det började komma ett moln imot henne.
 Anne kune inte flyga så långt ner så att hon kunde komma under molnet och in te komma över molnet för då skulle det bli för kallt.anne kunde inte ruda molnet för att hon inte skulle hinna för det var så stort så hon måste åka rakt igenom det.
Därifrån börjadehennes äventyr men det visste inte Anne.

Anne kom igenom molnet och där var en annan stämning och molnet tog alldrig slut så detmåste vara en annan VÄRLD!!!!!

Men Annne började undra till vilket land hon kommit till.
Hon hittade en pumpa som hon trodde var en läksak så hon skulle titta vems det var men pumpan kundeTALA.
Pumpan sade rör mig inte .
Anne frågade till vilket land hon kommit till? Pumpan svarade att Anne hade kommit till HALLOWEEN landet.
Anne frågade sedan vad man åt där och hur man kunde komm bort därifrån.
Pumpan svarade att det var svårt att komma bort därifrån och att man åt godis .
Pumpan sade ännu lite mera: att deras bästa godis var saltig mat.
Anne sade att hon åt bara saltig mat så hon tänkte bli där för evigt.

Skriven av Janina

Etiketter:

Luftballongen flög, den var i nöd.
  -Vi borde ringa, för härifrån kan vi inte springa.
Varmluftsballongen var gul och grön,
men verkligen inte skön!
Vi hade mycket kallt och i korgen bara salt.
Sen landade vi tillslut, och gick ut.
Till familjen gick vi sen och alla gick hem!

Skriven av Jessika

Etiketter:

Det var en gång en flicka som hette Anne.
Hon hade  drömt om att flyga själv en luftballong. Den drömmen var så stor att när hon hade gått ut skolan så börgade hon studera till luftballongs pilot.
Hon hade tagit redan på ganska mycket om lufballonger så det var ganska lätt för henne.

Skriven av Janina

Etiketter:

Vinden blåste mig i ansiktet. Ögonen tårades, och jag kurade ihop mig i luftballongen. Jag satt där, alldeles ensam, hade ingen aning om vart jag var på väg.
Jag hade gått på invigningen, som alla andra i staden, men jag hade varit så trött. Faster Ulla hade varit på besök, och vi hade suttit uppe och pratat halva natten. Jag hittade ingen bättre plats, och luftballongen såg så varm ut, med sina rutiga filtar, i den lilla korgen. Jag visste inte att det hade varit ett provexemplar, inte en ballong som skulle flygas, utan som bara skulle släppas iväg, som reklam. Nu satt jag var jag satt, jag hade säkert suttit här i flera timmar nu.
Plötsligt såg jag ett stort moln torna upp sig rakt framför ögonen på mig. Jag ställde mig upp, och just då flög ballongen in i molnet. En stund såg jag bara vit dimma, men efter några sekunder hade passerat, så såg jag ett vackert landskap nedanför mig. Det var gröna träd, som stod i det höga, gröna gräset. Vackra, blå och röda blommor blommade fritt på ängarna, och små barn sprang omkring, skrattande och glada. Jag bestämde mig för att hoppa, jag vet, det fanns en risk, men den skulle jag ta. Jag såg mig om i ballongen. Där fanns en rutig filt som jag tog och vecklade ut. Jag tog i hörnen på filten, ställde mig upp på kanten av ballongen, och hoppade, rakt ut i det blå.
-Jaaaaaaaahahaa!! Tjöt jag, medan jag dalade ner mot marken.
Jag tittade neråt, och såg att jag skulle landa i en liten hage. Där stod några hästar och betade av det gröna gräset. Runtomkring hagen stod några små barn och stack in sina små fingrar in mellan stängslena och ropade:
-Hästeeen, kom hit, och viftade med händerna.
Ett duns hördes när jag landade på marken. Jag reste mig upp, och började försiktigt gå mot staketet. När jag närmade mig så tittade barnen lite förundrat på mig, men jag gick bara förbi och ignorerade blickarna. Jag öppnade stängslet och gick ut från hagen, med blickarna efter mig. Jag började gå lite raskare, och snart stod jag framför baren ”Kromantes”. Jag gick in, och fick syn på en ofantligt tant, som stod med ryggen vänd mot mig, och lagade någonting.
-Hrrm.. Harklade jag mig försiktigt.
Hon märkte ingen, och jag försökte igen.
-Hrrrhhrrrm.. Lite högre den här gången.
Hon vände sig mot mig, och jag ryggade tillbaka, och slog ryggen i ett bord som stod mot väggen. Hennes ansikte var fullt av bölder och sår, och på halsen hade hon ett brett ärr, som ledde upp till ögat. Jag hämtade mig, och tog ett steg framåt. Tanten verkade vara helt oberörd.
-Du är inte härifrån, sa hon. Jag märkte att hon talade med utländsk brytning.
-Nej, jag är vilse, förklarade jag.
-Jaså, jag förstår. Det är många som går vilse här. Hon fick en mörk blick i ögonen, men den försvann lika hastigt som den kom.
-Vilse, sa du. Då vill du säkert smaka på Lilys berömda köttbullar, tror jag?
-Ja tack, gärna, sa jag. När hon sa det så började min mage kurra. Jag var väldigt hungrig, hade inte ätit på flera timmar.
Jag satte mig ner vid bordet, och glufsade i mig maten som tant Lily serverade. Hon satte dig mittemot mig, och tittade på mig en lång stund medan jag åt. Jag kände mig lite generad, jag visste inte varför, det är inte varje dag man åker vilse i en luftballong och blir bjuden på köttbullar. Men tant Lily verkade inte bry sig om det. Hon proppade i mig mera mat, och när jag var mätt, så skulle jag äta efterrätt.
När jag äntligen hade ätit klart så frågade tant Lily frågan jag väntat på:
-Hur kommer det sig att du hittade hit?
Jag tänkte igenom mitt svar. Det skulle kanske låta konstigt om jag sa att jag flugit hit med en luftballong som jag somnat i.
-Jag.. Vad skulle jag säga? Det var egentligen ett misstag, jag har flugit hit med en luftballong som egentligen inte skulle flygas, och sen landade jag i hagen och så kom jag hit och..
-Såja, kära barn. Ta det lugnt. Jag förstår precis. Du kan gå en sväng, men vad du än gör, gå inte ner till bäcken. Hon tittade på mig med en varnande blick, och jag nickade energiskt.
-Då så, iväg med dig då, sade hon hurtigt.
Jag steg upp från stolen och gick med raska steg ut ur huset, förbi hagen och ut på en grönskande äng. Jag lade mig ner i gräset, och slöt ögonen.
Jag gick i dimman, tills jag kom fram till bäcken. Jag visste att jag inte borde vara här, men på något sätt drogs jag ditåt. Plötsligt såg jag något som kravlade sig upp ur bäcken. Det var en mänsklig kropp, fast det rann någonting från den. Som gult slem, ungefär. Just då hörde jag någon ropa:
-Hönken, Hönken kommer!
Jag vände mig om, och sprang dit alla människor var på väg. Plötsligt kände jag en hand på min axel. Jag vände mig om, och skrek det värsta jag kunde.
Jag slog upp ögonen, hjärtat bankade snabbt, och jag var alldeles svag i benen. Jag reste mig upp, och sprang mot Lilys bar. Vid bäcken stannade jag, och tittade dit ner. Jag såg ingenting, men jag visste att det jag hade drömt var ren och klar sanning. Väl framme vid baren mötte jag tant Lily. Hon såg på mig med en skrämmande blick, och sa (som om hon visste vad jag hade drömt):
-Du borde nog återvända hem nu, kära vän. Det vilar faror överallt här. Du har sett vad som gömmer sig i bäcken, och det skulle inte vara trevligt att förlora en så artig flicka som du, sa hon åt mig.
 Jag nickade stumt, och gick mot hagen. Där stod luftballongen, redo att lyfta. Jag satte mig i den, och lyfte från marken. Medan jag tittade ner mot marken såg jag sakta landskapet försvinna under mig.
Väl hemma blev jag omkramad av alla, och de sa att de hade saknat mig och varit så oroliga. (Lite skyll fick jag av mamma, men men..)
När jag krupit upp i min säng och var redo att börja sova, tänkte jag tillbaka på tant Lily, det vackra landskapet med alla barn, och Hönken. Jag var säker på att jag skulle träffa dem igen, någon gång.

Skriven av Anna

Etiketter:

Varmluftsballongen flög in i ett moln. På andra sidan var landskapet helt förändrat. Det var som i en dröm. Det var en sorts fantasi värld trodde jag. Jag tänkte undersöka det där landskapet.

Jag landade med luftballongen i den underliga världen. Jag hoppa ut från ballongen det kändes konstigt och det luktade godis i luften. Mina fötter nästan drunkna i marken när jag tänkte på choklad. Det var någon sorts lera som jag hade hoppat in i. Jag börja försöka få bort mina fötter från den där kladdiga leran. När jag lyfte mitt huvud efter försöket stod framför mig några knasiga varelser som var gula med gröna prickar. Dom var ganska runda med ovala huvuden. Dom sög upp den där leran som var runt mina fötter och satt handklovar på mig. Dom hade ett konstigt språk som jag inte förstod. Helt som det skulle ha varit spanska eller ryska eller sen också tyska men det påminde mer som ryska.
 Nu så står det framför mig ett enormt slott och då kom jag på var jag var. Jag ropa högt:
– some kesta ineromen tara. Dom släppte genast lös mig. Jag var hos våra farföräldrar värld som har sparats. Jag fick träffa deras kung . Han hette Kornette, som nästan vår president som heter Kekkonen. Det var så underligt att vara här sade jag åt Kornette . Hon förstod nog vad jag sade men hon pratade deras egna språk ändå. Jag förstod inte nästan någonting. Jag frågade om jag skulle få se slottet lite noggrannare men Kornette vägrade.
 – Varför?, sa jag. Hon ville inte att någon skulle få ide´ i sin riktiga värld att någon skulle göra en likadan. Jag gav upp efter en stund. Men hur ska jag komma bort härifrån? Tänkte jag för mig själv. När bensinen är slut och hur ska jag ta mig till nu? Kungen såg att jag funderade på något, men vad? Hon frågade mig vad som  är på tok? Jag sa att bensinen är slut och mina kläder är helt smutsiga. Kungen gav kläder till mig från sin klädkammare. Dom var vackra.

 Jag fick bensin till min ballong och min resa kunde fortsätta. Jag lastade godsaker och mat och mig. Jag satte luftballongen igång och så flög vi upp upp i det blå. Jag och luftballongen fortsatte färden hem.

Skriven av Jenni

Etiketter:

Oj! Vad är det där för något bakom molnen undrar luftballongen som hette Mia. Mia tar en titt närmare. Wow! säger hon.
Det är en hel ny värld som var grön och det fanns massa med växter med olika färger och det fanns små hus där, men Mia visste inte vad det var för hon bodde i luftballongsvärlden, Mia var helt tyst en stund men efter en liten tid så for hon närmare. Det var något slags rörande sak men hon visste inte var det var. Mia for ännu närmare. Men hon tänker om hon ska landa. Mia tänker landa, men sen när hon landat så springer människorna till Mia och skriker något underligt som hon inte fattar. De ser ganska glada men alla fall så är det ganska konstigt att de springer runt henne.
Efter en stund stannar de och ger fina och färggranna kläder till henne. Människorna var smala och långa de hade långt hår och deras barn var rädda och försiktiga.
Det var underbart där. Fina växter och buskar. Det var som att komma till fantasi världen som ingen kan komma till utan de där konstiga människorna.
Men nu ska Mia hem igen. Nu startar hon sakta mot luftballongsvärlden. Sen så berättade Mia om sina äventyr för luftballongs barnen.

Skriven av Saga

Etiketter: