Skrivspindeln

Archive for the ‘2. Hittemobiltelefonen’ Category

Det var en gång…

Äh, man kommer ingen vart så här. Bäst att börja om.
Allting började mitt i mitt livs tråkigaste dagar…

”Hur skall jag klara mig!” ropade ekorren som hette Hugo. (egentligen var det ganska mycket vanligare än man tror).
”Inget har hänt på flera veckor” sa han i den mycket lilla burken han kallade för båt.
”Ofta händer det ens någonting.” tänkte han menande på t.ex. när en ballong föll nästan på honom, när han gick förbi en fin koja där han stannade i en vecka och när han föll nerför det stora vattenfallet.
”Nu räcker det!” skrek han med gäll röst och hoppade iland på närmste strand.
Man kanske skulle säga att han ridderligt steg på marken men egentligen snubblade han nästan genast på ett par skridskor. Om någon den natten skulle fotografera den slingrande stigen och av en slump skulle han göra en serie av den så skulle man alltid fråga men aldrig få svar på varför han hade satt den galna ekorren att muttra ” %# @¤* skridskor. ”
Nu hade Hugo redan slagit läger vid ekar, aspar och lönnar för tionde gången sedan han gick iland och blivit jagad av den lurviga hunden vilket var fysiskt ansträngande för den späda ekorren.
”Vaededär!” skrek Hugo så snabbt att han staplade med orden.
Efter den första chocken märkte Hugo att det bara var någon slags skrin som skimrade i eldens sken.
[Den här delen föredrar vi att icke visa för barn yngre än 10 år men den som är intresserad får veta ett par snuttar ur bandspelaren som inte har raderats av svett, blod och andra ämnen, det vi säga ” Det är bara en trollslända” ett blodisande ”argh” och ”Ena stolliga kalsonger”. Man får själv dra sina slutsatser.] Sen (efter det ”lilla” sceneriet) hade han öppnat skrinet och till sin överraskning hittade han ett par gamla, slitna och dammiga glasögon.
Och förrän han riktigt visste om det hade han satt dem på näsan och mitt i allt hade han en virvel av damm och skräp runt sig snurrande fortare, fortare, fortare…
Sedan svartnade alt.   

Efter en tid vaknade han i ett utrymme som liknade en gång med flera dörrar vid sidorna. Det ringde i Hugos ficka. Just när han skulle svara tänkte han” Sen när har ekorrar jackor?”.
Ändå svarade han kanske han skulle få svar på varför han plötsligt var en människa.
En röst sa genast till honom med kylig stämma ”Gå till rummet där det genom dörrspringan kommer ljus”.
Sedan bröts kontakten. Hugo tänkte ”Vad har jag att förlora” och gick in.
I rummet fanns det en skärm varifrån det pulserade ljus i alt mer tilltagande styrka.
När ljuset var så outgrundligt starkt att man inte kunde se på det tänkte Hugo en sista tanke ” Inte nu igen!”

En vecka senare när Hugo vaknade till vågornas skvalp tänkte han ” Var det en dröm eller…” förrän han glömt det hela och sade ”Månne det händer något snart, det är så tråkigt”.

Skriven av pseudonymen Korthajen

Annonser
Etiketter:

På vägen till skolan hörde jag en mobil ringa i papperskorgen vid busshållplatsen. Jag grävde snabbt fram den och svarade.
–       hej, sade jag
–       hej, svarade den i andra ändan av luren
–       Vem är du? Frågade jag
–       jag är jag, svarade den i andra ändan av luren
–       nej men någon måste du vara, mumlade jag förolämpat tillbaka
–       okej, jag är den där häxan i mumin vet du, svarade den mystiske gubben
–       nej, det är du säkert inte, svarade jag
–       nej du har rätt jag är mumin, svarade den mystiske gubben
–       okej, svarade jag en aning förargad
jag hörde när han snackade med några andra och jag frågade vem de var han pratade med
–       mina vänner, vi planerar ett bankrån, svarade den mystiske gubben
–       jag ringer polisen nu genast, svarade jag
–       nej det gör du inte för då hamnar du i bråk, svarade den mystiske gubben
då stängde jag av luren och ringde till nummerbelysningen
–       hej, sade de
–       hej, vems nummer är det här, frågade jag snabbt
–       det är kalle kofots nummer, svarade de
jag blev förskräckt, jag hade pratat med stadens bästa bankrånare, han hade bara varit inne en gång.
Jag ringde polisen och sade att kalle kofot planerar ett bankrån, de frågade var han skulle slå till och när han skull slå till, jag var inte helt säker på när och var men jag hade hört att de pratade om lördag kväll och Jonas juveler, de sa tack för informationen och haffade honom. Och jag fick en saftig belöning.

Skriven av pseudonymen Gandhi

Etiketter:

Jag var på väg hem från skolan när jag hörde något från buskarna.( Det var min födelsedag och jag ville komma snabbt hem för att leka med mina presenter.) Det var någon som ropade på hjälp. Jag tittade in i buskarna och där låg en telefon. Den vibrerade och skärmen lystes upp.  Du har fått ett meddelande från 0473528138. Jag öppnade meddelandet och där stod; fiskartorget vid hamnen med röd text. Men jag blev inte rädd, för jag tyckte att jag kände igen numret. Jag tog upp telefonen från marken och sprang mot fiskartorget. Om jag skyndade mig kunde jag vara där om 5 minuter. Medan jag sprang tittade jag närmare på telefonen. Det var en fin telefon, precis en sådan som jag hade önskat mig i födelsedagspresent. Men jag var inte ledsen för det, jag hade ju fått många andra fina presenter. Äntligen framme! Skärmen lystes upp igen. Café Ora, stod det. Det var på andra sidan torget, så jag sprang vidare. Vad ska jag göra om det är allvar? Tänkte jag. Vad ska jag göra om det är någon som vill kidnappa mig? Äsch, tänkte jag till slut. Om någon ville kidnappa mig skulle de nog inte villa ha mig till café ora. Jag menar, där finns ju en massa vanliga människor. Då kan de ju inte kidnappa mig. Men nu var jag framme vid caféet. Då pep det till i telefonen. Där stod: grattis! Telefonen är din! Så tittade jag mig omkring och såg att i ett av borden satt mamma, pappa och storasyster Alicia. Mamma satt och tryckte på sin telefon. Jag log. Det här var en bra födelsedag!

Skriven av pseudonymen Calzzi

Etiketter:

Han hör en mobil ringa.
Då vill han springa.
När han hör en mobil plinga.
Då vill han svara.
För kanske det är Sara.
Sara är hans vän.
Eller kanske flickvän.
Han tycker om oliver.
Och han heter OLIVER!!!

Skriven av pseudonymen Annoying orange

Etiketter:

Jag gick längs den smala gatan, där jag bodde. Jag var på väg hem från skolan en vanlig onsdagseftermiddag. Solen hade inte visat sig på länge, och i den lilla staden svävade regn i luften, och marken var frusen. Himlen var alldeles grå, och tunga moln spred sig över den. Det var tecken på att vintern snart skulle komma.
Jag traskade uppför uppfarten till tvåvåningsvillan, där jag bodde. Jag rynkade pannan, när jag tittade upp mot huset. Huset passade perfekt vädret. Grått, med svart tak.
Under sommaren hade jag varit med om en luftballongsolycka. Jag hade varit jättesjuk efter det, och min mamma var nu väldigt försiktig med mig. Jag skulle ringa vart jag än gick, ha telefonen med mig överallt, aldrig gå någonstans utan en vuxen och bla, bla, bla …
Jag fumlade fram nyckeln ur rockfickan, men av misstag tog jag istället fram mobiltelefonen. Jag skulle just sätta den tillbaka när jag märkte att jag fått ett nytt meddelande. Jag undrade vem det kunde vara och knäppte fram det. På skärmen stod två korta ord, som fick mig att frysa till. I natt…  stod det. Jag stelnade till, där jag stod på översta trappavsatsen till huset. Det måste väl vara min lillebror Axel som bråkade med mig! Han skulle få stryk när han kom hem, minsann! Men varför skrev han ord som i natt? Tänkte jag förvånat. Kanske för att skrämma vettet ur mig, tänkte jag och suckade. För säkerhetskull kollade jag upp numret. Det var ett okänt nummer. Jag kände inte igen det. Och vem skulle skicka till mig ord som i natt?
Jag låste långsamt upp dörren och gick darrande in. Det var nog säkert någon som skickat till fel nummer, tänkte jag och försökte intala mig själv med det. Men ändå kände jag mig illa till mods.

–       God natt, Alice! Min mamma satt vid min säng och strök mig över det ljusa, långa håret. Det var kväll nu, och jag skulle strax börja sova. Jag log matt mot henne. Läs inte för länge, bara, tillade mamma och log tillbaka. Jag nickade och sträckte mig efter min bok, som låg på sängbordet tillsammans med min mobiltelefon. Jag ryste till när jag kom ihåg det konstiga meddelandet.
–       Är det något som är på tok? Undrade mamma oroligt, och tittade rakt in i mina blåa ögon.
–       Nejdå, ljög jag. Allt är bra med mig.
Jag ville inte berätta om meddelandet, för då skulle min mamma bli galen och ringa polisen och brandkåren eller något i den stilen.
Mamma såg en aning lugnare ut.
–       Är det säkert? sa hon ändå, men väntade sig inget svar.
Hon reste sig och lämnade mig ensam i mitt rum. Jag ville inte anförtro mig till någon om meddelandet. Om det inte var något ändå. Jag slöt ögonen och gav till en tung suck.
Utanför mitt fönster mörknade det för varje minut, och snart kunde man inte urskilja något där utanför. Min läslampa tröstade mig en aning. Jag försökte koncentrera mig på boken jag läste, men tankarna vandrade hela tiden iväg till det konstiga sms:et. Vem kunde det ha varit?
Plötsligt ringde min mobiltelefon på sängbordet. Jag ryckte till, som om någon hade klippt till mig.
Vem ringde nu, när klockan var långt över nio? Tveksamt tog jag den i handen och tryckte misstänksamt på den gröna luren.
–       Hallå? Lyckades jag pressa fram. Inget svar. Är det någon där? Min röst darrade. Inget svar den här gången heller. Det var som om någon andades i andra änden. Jag kramade min hand om luren. Jag ville helst lägga på, men jag vågade inte. Jag kunde inte röra mig. Jag satt där och väntade… Vad var det jag väntade på egentligen? Just som jag tänkte lägga på, hörde jag plötsligt en röst i andra änden.
–       Jag kommer… viskade en hes och skrovlig röst. Jag frös till is. Handen, som höll i luren skakade så att jag nästan tappade telefonen.
–       Ursäkta? Jag vågade knappt tala. Men jag hörde inte något mera. Bara sus. Skrämt lade jag på. Jag var väldigt uppskakad när jag kollade upp numret, som hade ringt. Där stod samma nummer som också skickat sms:et.

Jag vaknade mitt i natten. Det kändes som om någonting väckt mig. Men vad? Jag hade haft en lustig känsla av att någon suttit på min sängkant innan jag somnade. Jag ryste till. Sedan drog jag med handen över lakanet på sängkanten. Där var det fortfarande varmt, som om någon just suttit där. Skräckslagen och sömndrucken tog jag mig upp på fötter. Jag gick fram till fönstret, med en hastig blick på min väckarklocka, som låg på sängbordet. Den visade 00.05. Fem minuter efter midnatt…  Allt var bäckmörkt nu. Inga stjärnor syntes, på grund av molnen, och inte månen heller. Ja, det ända som lyste i den mörka natten var min mobiltelefon, som låg på skrivbordet. Konstigt, tänkte jag förbryllat. Jag var så säker på att jag lagt den på sängbordet. Och dessutom lyste den. Det brukade den bara göra när någon just använt den. Jag skakade på huvudet. Inte kunde heller en telefon flyttat sig av sig själv. Jag fick en kall känsla av att någon varit i mitt rum. Först på min sängkant… och sedan flyttat på min telefon, och kanske använt den? Nog hade jag blivit lite prillig på sistone. Men för säkerhetsskull tog jag upp min mobil och tittade på den. På skärmen syntes ett foto, som någon hade tagit. Det var suddigt, jag kunde inte se vad det föreställde. Jag fick en klump i magen. Jag hade då inte fotat det där. Vad var det som hände? Jag hade säkert fotat av misstag! Jag kollade på historik när bilden tagits. Jag kände kalla kårar krypa längs ryggraden. Bilden var tagen precis klockan 00.00 i natt…

Skriven av Anna

Etiketter:

På vägen till skolan hörde Oliver en mobil ringa i papperskorgen vid busshållplatsen. Han grävde snabbt fram den och svarade. Det var en mans röst som svarade.
– Grattis du har vunnit en resa till New York, sade mannen.
Oliver funderade vad han skulle säga till mannen. Till slut sade han:
– Jag är inte den du söker, sade Oliver.
– Klart att du är, svarade mannen osäkert.
– Vem är det du söker? Frågade Oliver.
– Elin, svarade mannen kort.
Oliver funderade snabbt om han kände någon som hette Elin. Sedan kom han på det var en flicka i sexan som hette Elin och hon bodde granne med dem….
– Hallå, någon där
Oliver hade glömt mannen.
– Ja, jag är fortfarande här, sade Oliver.
– Nåå
– Jag tror att jag vet vem ni letar efter är det Elin Lindström?
– Ja det är rätt tror du att jag kan ringa henne i det här numret senare?
– Ja det ska nog ordna sig!
– Okej, tack, svarade mannen
– Hejdå
Oliver blev stående med telefonen i handen. Vad skulle han göra? Jo, såklart skulle han försöka ge telefonen till Elin men hur? Han skulle kanske kunna sätta den i deras postlåda men tänk om hennes mamma och pappa skulle hitta den.
Han var så i tankarna så han föll i en brunn. När han landade så kände han att det var jätte fuktigt. Han var i en avloppsbrunn. Han kom på att han hade den telefon han hade hittat. Han slog sin mammas nummer och ringde. Vid första signalen så droppade något från taket det droppade mer och mer. Han ville springa iväg men han kunde inte för hans fötter satt fast i golvet. Plötsligt slogs han ner till golvet. Han svimmade.
När han vaknade stod det massa blå varelser runt honom. De såg ut som smurfer.
– Förlåt oss men vi måste göra så där, sade en gråhårig.
– Varför? Frågade Oliver
– För att annars skulle de hemska avlopps monstren tagit dig till fånge, fortsatte den gråhåriga.
-Vi måste få ut honom genom den gamla dörren, sade en ung smurf flicka till en gråhåriga.
– Okej men den andra människo flickan då? Frågade den gråhåriga.
– Kanske de känner varann, sade smurf flickan.
– Ja kanske vi låter dem se varann, sade den gråhåriga.
– Kom så ska vi vissa dig, sade smurf flickan och tog Oliver i armen. Hon förde Oliver till ett litet hus.
Där satt en människo flicka på sängen. Det var Elin. Oliver kunde knappt tro sina ögon. Han sprang fram till Elin och tog fram telefonen som han hade hittat.
– Du hittade min telefon, utbrast Elin.
– Ja men nu måste vi komma bort härifrån, sade Oliver.
-Okej, sade en smurf. Följ efter mig.
Han förde dem till en lucka han öppnade den och visade att de skulle klättra upp. Oliver klättrade rakt upp på skolgården och efter honom kom Elin.
– Tack, sade Elin och började springa mot skolan. Hon vände sig och gav en slängkyss åt Oliver.
Ring, ring väckar klockan ringde och det var dags för Oliver att vakna till en ny skoldag. Oliver kände sig så konstig. Han tyckte att han hade haft en jätte underlig dröm om telefoner, smurfer och avloppsbrunnar.

Skriven av Amanda

Etiketter:

Lin hade tappat bort sin mobiltelefon förra dagen i skolan och fått skällor av sin mamma och sin pappa. Lin blev väldigt ledsen och gick upp till hennes älsklings plats där det fanns ett bra klätterträd som hon brukade klättra mycket i och när hon var ledsen och sur så brukade hon sitta i en trädklyka. Den här gången var det solnedgån och en väldigt fin kväll.

Lin märkte att i trädet hängde en gunga som inte hade hängt där förut. Linn klättrade upp i trädet som vanligt.
Hon hade just satt sig till ro i en trädklyka så hörde hon en bekant ringsingnal. Lin hoppade ner från trädet.
Hon började söka runt trädet och hittade sin MOBILTELEFON!

Lin sprang hem och visade åt sin mamma och pappa sin mobiltelefon. De blev överlyckliga när de fick se den bekanta mobiltelefonen och kramade Lin.
Lin åt kvälsmål och bårstade tändern glad och nöjd med sig själv. Hon låg på sängen en liten stund och skrev i sin dagbok så här:

”I går tappade jag min mobiltelefon och idag hittade jag den igen under en gunga i mitt älsklings klätterträd. Det var Tisdags kväll och solnedgång.”
   
Nästa vecka tappade Lin igen någonting, det var hennes Nomination-armband.

Lins mamma och pappa blev igen jätte arga på Lin.
Lin gick igen ledsen och sur till sitt träd och klättrade upp i det. Det var solnedgång och Lin såg något glima i gräset. Lin klättrade ner och där låg hannes armband och blänkte i solnedgången.

Lin sprang hem med det runt armen.
Denhär kvällen så srev hon i sin dagbok så här:
”Idag Tisdag tappade jag mitt Nomination-armdband och hittade under samma träd som förra veckan. Jag tror att det är alla veckor på Tisdag och det är solnedgång som man hittar alla sina borttappade saker. Det måste vara en magisk solnedgång!”

Skriven av Janina

Etiketter:

skrivspindeln
Grankulla stadsbiblioteks samlarkortspel

Nyckelord

Annonser