Skrivspindeln

Archive for the ‘4. Den virvlande virvelvinden’ Category

Det var en gång…

Äh, man kommer ingen vart så här. Bäst att börja om.
Allting började mitt i mitt livs tråkigaste dagar…

”Hur skall jag klara mig!” ropade ekorren som hette Hugo. (egentligen var det ganska mycket vanligare än man tror).
”Inget har hänt på flera veckor” sa han i den mycket lilla burken han kallade för båt.
”Ofta händer det ens någonting.” tänkte han menande på t.ex. när en ballong föll nästan på honom, när han gick förbi en fin koja där han stannade i en vecka och när han föll nerför det stora vattenfallet.
”Nu räcker det!” skrek han med gäll röst och hoppade iland på närmste strand.
Man kanske skulle säga att han ridderligt steg på marken men egentligen snubblade han nästan genast på ett par skridskor. Om någon den natten skulle fotografera den slingrande stigen och av en slump skulle han göra en serie av den så skulle man alltid fråga men aldrig få svar på varför han hade satt den galna ekorren att muttra ” %# @¤* skridskor. ”
Nu hade Hugo redan slagit läger vid ekar, aspar och lönnar för tionde gången sedan han gick iland och blivit jagad av den lurviga hunden vilket var fysiskt ansträngande för den späda ekorren.
”Vaededär!” skrek Hugo så snabbt att han staplade med orden.
Efter den första chocken märkte Hugo att det bara var någon slags skrin som skimrade i eldens sken.
[Den här delen föredrar vi att icke visa för barn yngre än 10 år men den som är intresserad får veta ett par snuttar ur bandspelaren som inte har raderats av svett, blod och andra ämnen, det vi säga ” Det är bara en trollslända” ett blodisande ”argh” och ”Ena stolliga kalsonger”. Man får själv dra sina slutsatser.] Sen (efter det ”lilla” sceneriet) hade han öppnat skrinet och till sin överraskning hittade han ett par gamla, slitna och dammiga glasögon.
Och förrän han riktigt visste om det hade han satt dem på näsan och mitt i allt hade han en virvel av damm och skräp runt sig snurrande fortare, fortare, fortare…
Sedan svartnade alt.   

Efter en tid vaknade han i ett utrymme som liknade en gång med flera dörrar vid sidorna. Det ringde i Hugos ficka. Just när han skulle svara tänkte han” Sen när har ekorrar jackor?”.
Ändå svarade han kanske han skulle få svar på varför han plötsligt var en människa.
En röst sa genast till honom med kylig stämma ”Gå till rummet där det genom dörrspringan kommer ljus”.
Sedan bröts kontakten. Hugo tänkte ”Vad har jag att förlora” och gick in.
I rummet fanns det en skärm varifrån det pulserade ljus i alt mer tilltagande styrka.
När ljuset var så outgrundligt starkt att man inte kunde se på det tänkte Hugo en sista tanke ” Inte nu igen!”

En vecka senare när Hugo vaknade till vågornas skvalp tänkte han ” Var det en dröm eller…” förrän han glömt det hela och sade ”Månne det händer något snart, det är så tråkigt”.

Skriven av pseudonymen Korthajen

Annonser
Etiketter:

– Hejdå! Sa jag, där jag stod nedanför min bästa vän Isabelles hus.
Jag hade varit hos Isabelle hela eftermiddagen efter skolan, och nu var det dags för mig att gå hem. Klockan var redan långt över fem, och jag var tvungen att gå hela vägen hem, för mammas bil var på reparation inne i stan, och pappa hade tagit andra bilen till sitt jobb, och han slutade inte förrän klockan åtta. Ingen kunde hämta mig hem, så jag fick lov att gå de långa kilometrarna hem från Isabelle. Det var mörkt och kallt ute, men jag hade reflex och varma kläder på. Allting var mörkt, förutom månen, som sken blekt och stjärnorna som tindrade svagt på himlen. Och så gatlyktorna, förstås.
–       Är det säkert att du klarar dig? Undrade Isabelle oroligt. De har varnat för storm i radion! Jag tittade upp mot himlen. Det syntes inga tecken på oväder. Himlen var molnfri, och det låg inte regn i luften. Jag skakade på huvudet.
–       Nej, det blir nog inte av någon storm!
–       Ja, men var försiktig ändå, envisades Isabelle. Om du råkar ut för något, så ring till mig, så knycker jag Charlies motorcykel och kommer farande och hämtar dig!
Charlie var Isabelles femtonåriga storebror, som var väldigt vräsig av sig. Han hade en egen motorcykel och var väldigt rädd om den.
Jag skrattade.
–       Då vet jag någon som inte blir glad! Jag knyckte på axeln så mitt långa, ljusa hår dansade runt axlarna på mig.
Isabelle log och vinkade till mig.
–       Hejdå, Alice! Vi ses imorgon! Sa hon.
Jag vinkade som svar, och när jag vände på klacken för att starta promenaden hörde jag Isabelles dörr stängas bakom mig.
Den bleka månen kastade sitt ljus på mig, där jag gick. Bilar och bussar passerade mig ute på bilvägen, och jag drog in den svala, friska luften genom näsan. Några ekorrar kilade över gatan, framör mig, och jag njöt av stillheten. Jag tänkte på Isabelle, som var en så bra vän på alla sätt. Hon brydde sig alltid om mig och lyssnade på mig när jag sa något. Hon var rädd om mig, som en syster och vi hade alltid varit bästa vänner. Ja, vi var nästan som tvillingsystrar bortsett från att vi inte liknade varandra ett dugg.
Jag väcktes upp ur mina tankar när jag plötsligt hörde ett dovt åskmuller i fjärran. Hjälp, tänkte jag och svalde. Det kommer alltså att bli åskväder iallafall! För att inte spilla tid började jag springa längs den smala trottoarkanten. Det enda jag hörde var min tunga andning och mitt hjärta som slog snabbt.
Snart spred sig hotfulla, svarta moln över himlen och täckte månen och alla de vackra stjärnorna. Jag försökte springa snabbare, men såklart hann jag inte förrän jag snart sprang i ett totalt spöregn. Typiskt att det ska komma just när jag ska hem, tänkte jag bittert. Regnet, som föll ner som ett skyfall gjorde så att jag inte kunde se så bra.
I samma stund som den första blixten lyste upp himlen, så höres ett knastrande ljud från gatlyktorna och elektriciteten slocknade. Jag rusade vidare i bäckmörker och kände hjärtat i halsgropen. Jag ville hem, hem till tryggheten och värmen.
Plötsligt hörde jag bruset från ett hav. Förvånat tittade jag ner på marken och tvärstannade. Jag stod inte på trottoaren, nej verkligen inte. Jag stod längst ute på klippan! Där nere syntes det vilda, svarta havet, vars vågor ilsket piskade mot klipporna. Det var väldiga vågor ute på havet, och om man föll ner i det så skulle man säkert drunkna. Jag stod där, och flämtade och var rädd femton meter över havet!
Mitt i allt kände jag att en sten som lossnade under min sko – eller var det rentav någon som knuffade mig? Men föll framstupa nerför klippan gjorde jag iallafall! Jag skrek högt, och det var nog det högsta skriket jag hade skrikit i hela mitt liv. Jag kommer att dö! Tänkte jag förtvivlad. Dä nere syntes det hotfulla havet. I grym panik och livrädd fick jag tag i en klippavsats, och hängde där, tio meter över havet. Jag lyfte blicken upp mot klippans kant, där jag just hade stått. I skuggorna kunde jag svagt se konturerna av en mörk gestalt. Var det han som knuffat mig?
Regnet piskade mot mitt ansikte, den hårda virvelvinden blåste nästan omkull mig, och mitt hår klistrades fast i mitt ansikte av regnet. Blixtar lyste upp himlen i ett vitt sken då och då, och nästan alldeles på den hördes ett högt muller. Ovädret var rakt ovanför mig!
Plötsligt hände något som fick mig att må illa av panik. Den smala klippavsatsen, som jag höll i, höll på att lossna från klippan! Jag skrek högt när den påriktigt lossnade med ett ryck. Hjälplöst och förtvivlat skrikande på hjälp föll jag ner i det livsfarliga havet med ett lågt plask. Jag virvlade omkring i de omtumlade vågorna, och kippade efter andan när jag letade mig efter ytan. Starka strömmar drog mig ner mot bottnet. Jag kämpade emot av all min kraft, fylld av ångest och rädsla.
–       Hjälp! Mitt blodisande skrik dränktes av vågorna och det oändliga brusandet.
Jag var alldeles förlamad av kyla, men kämpade tappert vidare med att hålla huvudet ovan vattenytan. Regnet slog ner i havet, och försämrade det hela. Åskan fortsatte mullra, och jag kände mig allt svagare och tröttare. Jag orkar inte mer, var det sista jag tänkte innan jag drogs ner under vattenytan och allting förblev svart. Det sista jag mindes var att en stark arm grep tag om min midja…

Jag vaknade på sjukhuset. Jag var så trött och svag att jag inte orkade öppna ögonen. Jag kände att jag hade svårt att andas.
–       Alice, hörd jag en sprucken röst säga. Rösten lät darrande och bekant. Med en enorm viljeansträngning öppnade jag matt ögonen. I det dunkla ljuset såg jag först den person jag älskade mest. Min egen mamma. Hon satt på min sängkant med ansiktet böjt ovanför mig. Hennes ögon var gråtfyllda och hon såg väldigt orolig ut.
–       Mamma, viskade jag ansträngt. Jag kände tårar rinna nerför mina kinder, inte för att jag visste varför.
–       Hon lever! Hörde jag min lillasyster Amanda glatt tjoa. Jag tittade kraftlöst omkring mig. Omkring sjukhussängen stod hela min familj; Min pappa, min sexåriga lillasyster Amanda och min nioåriga lillebror Axel. Där stod även Isabelle, inklusive hennes mamma och en doktor. Alla hade ett oroligt uttryck i ansiktet och det syntes att de hade gråtit, ja förutom Amanda, som såg glad ut och inte alls visste att jag var allvarligt sjuk.
Jag kom plötsligt ihåg gårdagen. Jag mindes hur jag fallit, nästan drunknat. Men vad hade hänt? Varför var jag inte död?

Nu är jag äntligen frisk, och jag har luggit på sjukhus i nästan en vecka, eftersom jag fick hög feber och lunginflammation i ett svårt fall. Men jag klarade mig, turligt nog och har nu först fått gå till skolan. Jag har fortfarande ångest för havet och simma, det tänker jag inte göra i första taget. Men jag vet fortfarande inte vem som knuffade mig över klippkanten, och vem som räddade mitt liv när jag höll på att drunkna. Men det lär jag väl aldrig få veta.

Skriven av Anna

Etiketter:

Jag och mamma satt i soffan och åt popcorn. Det var fredag.
Vi såg på en film som hette Adventureland. Jag tittade på mamma. Som vanligt log hon medan hon såg på tvn. Jag log mot henne och vände huvudet mot tvn.
Mitt i allt stoppades filmen av nyheterna.
Damen i tvn var mycket allvarlig men jag kunde inte fatta vad hon sa.
Mamma stängde genast tvn.
Jag blev till mig.
– Mamma, vad har hänt?? frågade jag lite oroligt
Mamma var helt förskrekt men hon fick inget ut ur sig. De enda sak hon fick ut ur sig var:
– Kanske bäst att du går upp nu.
Jag märkte genast på rösten att det ät bäst att gå nu upp så jag gick upp för trapporna upp. Jag lag mer ner  sängen och tänkte vad som var på tok.
  Det hade varit tyst en lång stund så jag bästämmde mig att gå ner och se var mamma var. Först tittade jag i vardagsrummet men ingen där. Det var helt tomt. Jag gick runt i huset. Jag gick längs korridoren och såg i köket ett litet ljust som var på. Jag gick lite längre in. Mamma satt på en stol. Jag tittade lite tydligare och då såg jag att mamma hade torar i ögonen.
– Mamma, vad är det??
– En sak.. Du vill säkert inte höra det gumman..
– Ja, jag vill.
– Okej, det kom i nyheterna att hit skulle komma en virvelvind och den kommer förstöra staden.Dom sa att en i varje familj får bli rädda.
Jag sprang genast upp. Till rummet. De kom torar i ögonen. Torarna droppade på min kalla kind. Jag tog genast fram min dagbok och skrev:
Kärra Dagbok.
De här är kanske sista gången jag skrev.
Så…
Jag kunde inte skriva mer, jag var så upprörd.
Jag slängde mig i sängen och satt huvudet på dynan.
   Jag satte på mig kläderna och gick nerför trapporna.
Mamma hade gjort morgonmål. Hon grätt ennu.
– Gumman,va tar du till morgonmål??
Hon lätt stressad så jag försökte svara så snabbt så möjligt.
– Jag kan ta ett bröd.
– Okey.
Mamma satt snabbt på pålägg och gav brödet till mej och tog mig i handen.
– Vart ska vi??
– Flygget.
Jag blev lite osäker men jag frågade inte värför.
I bilen var mamma jätte ledsen.
   Vid flygge såg jag massor barn. Jag blev orolig när jag såg massor av barn. Mamma förde mig genast  till flygget. Jag kunde inte vänta mer jag måste fråga vad som händer.
– Vad händer??
– Du måst härifrån, annars dör du.
– Mamma, jag vill inte gå bort från dej!!!!
– Jo, du måst!! Vi kanske aldrig ser varandra mer du måst!!
– Aldrig!!
Jag satt fast i mamma. Men mamma fick loss mig. Det var den västa dagen i hela mitt liv.

Skriven av pseudonymen Dankobanko

Etiketter:

Jag gick till butiken och var mycket besviken.
För att jag inte fick veckopeng av mitt eget hem.
Du ser vi är inte rika och jag får inte besvika.
Jag tittade upp på solen men plötsligt blev himlen mulen.
Jag var i en virvelvind, det var så roligt att jag nästan blev blind!
Jag skrattade och hade där, det kändes lika som att vara kär!
Sen blev den mindre och då kom hindret, ett träd var under mig, men jag var en lycklig tjej för virvelvinden gick snabbt på marken, och jag landade mitt i parken! Nu tog berättelsen slut så skynda dig snabbt ut!

Skriven av pseudonymen Jessi

Etiketter:

skrivspindeln
Grankulla stadsbiblioteks samlarkortspel

Nyckelord

Annonser