Skrivspindeln

Archive for the ‘5. Den knarrande dörren’ Category

Det var en gång…

Äh, man kommer ingen vart så här. Bäst att börja om.
Allting började mitt i mitt livs tråkigaste dagar…

”Hur skall jag klara mig!” ropade ekorren som hette Hugo. (egentligen var det ganska mycket vanligare än man tror).
”Inget har hänt på flera veckor” sa han i den mycket lilla burken han kallade för båt.
”Ofta händer det ens någonting.” tänkte han menande på t.ex. när en ballong föll nästan på honom, när han gick förbi en fin koja där han stannade i en vecka och när han föll nerför det stora vattenfallet.
”Nu räcker det!” skrek han med gäll röst och hoppade iland på närmste strand.
Man kanske skulle säga att han ridderligt steg på marken men egentligen snubblade han nästan genast på ett par skridskor. Om någon den natten skulle fotografera den slingrande stigen och av en slump skulle han göra en serie av den så skulle man alltid fråga men aldrig få svar på varför han hade satt den galna ekorren att muttra ” %# @¤* skridskor. ”
Nu hade Hugo redan slagit läger vid ekar, aspar och lönnar för tionde gången sedan han gick iland och blivit jagad av den lurviga hunden vilket var fysiskt ansträngande för den späda ekorren.
”Vaededär!” skrek Hugo så snabbt att han staplade med orden.
Efter den första chocken märkte Hugo att det bara var någon slags skrin som skimrade i eldens sken.
[Den här delen föredrar vi att icke visa för barn yngre än 10 år men den som är intresserad får veta ett par snuttar ur bandspelaren som inte har raderats av svett, blod och andra ämnen, det vi säga ” Det är bara en trollslända” ett blodisande ”argh” och ”Ena stolliga kalsonger”. Man får själv dra sina slutsatser.] Sen (efter det ”lilla” sceneriet) hade han öppnat skrinet och till sin överraskning hittade han ett par gamla, slitna och dammiga glasögon.
Och förrän han riktigt visste om det hade han satt dem på näsan och mitt i allt hade han en virvel av damm och skräp runt sig snurrande fortare, fortare, fortare…
Sedan svartnade alt.   

Efter en tid vaknade han i ett utrymme som liknade en gång med flera dörrar vid sidorna. Det ringde i Hugos ficka. Just när han skulle svara tänkte han” Sen när har ekorrar jackor?”.
Ändå svarade han kanske han skulle få svar på varför han plötsligt var en människa.
En röst sa genast till honom med kylig stämma ”Gå till rummet där det genom dörrspringan kommer ljus”.
Sedan bröts kontakten. Hugo tänkte ”Vad har jag att förlora” och gick in.
I rummet fanns det en skärm varifrån det pulserade ljus i alt mer tilltagande styrka.
När ljuset var så outgrundligt starkt att man inte kunde se på det tänkte Hugo en sista tanke ” Inte nu igen!”

En vecka senare när Hugo vaknade till vågornas skvalp tänkte han ” Var det en dröm eller…” förrän han glömt det hela och sade ”Månne det händer något snart, det är så tråkigt”.

Skriven av pseudonymen Korthajen

Annonser
Etiketter:

I skolans källare finns en ökänd dörr. Det är förbjudet att öppna den säger vaktmästaren.

Men en dag så gick jag och min kompis Kajsa ditt ner, vi tittade på dörren en liten stund.
-Har du mod att gå in ditt? frågade Kajsa.
– Jo, om du kommer med! sade jag, kommer du?
-Okej då, jag kommer! svarade Kajsa nöjt.
Vi öppnade dörren och gick in. När vi kom in så såg vi en stor kamel som sprang efter Elmer. Kamelen skulle just få fast Elmer när jag drog kamelen i svansen. Kamelen bröt svansen och vi hämtade Atte, Atte är stilig och stark. När Atte kom så hoppade kamelen i taket och skrek: uhuuu, hej på dej du din lilla stiliga och ståtliga man.
-Nå hej fula och tjocka kamel! suckade Atte
-Det där var inte snällt!! sade kamelen argt
-Det är väll ingen skillnad du är ju ändå bara en kamel! grumlade Atte, men nu ska vi gå till Borgbacken och köpa hattara.
-jihuuu!!!!!! skrek kamelen så det hördes ända till Kina.
-TYST MED DEJ NU GENAST!!! skrek Atte så det hördes i kamelens öra.
-Vad sa du Atte? frågade Elmer  
-Att du ska vara tyst!! vrålade Atte.
Sen plötsligt kom Jouni dit och skrek så högt som han kunde att vi ska gå till våra klasser och lämna Elmer o kamelen i fred. Jag och Kajsa rusade till klassen. Där berättade vad vi hade varit med om.

Skriven av pseudonymen Muhammad karat

Etiketter:

Vi ser dörren i källaren,
Vi vill öppna den med smällaren.
Dörren går opp…
Där blir stopp.
Vi ser ett djur, som sitter i en bur,
buren e inte låst,det kommer en blåst.(jajks.)

Skriven av pseudonymen Macke

Etiketter:

I bäckmörkret kunde man skymta den lilla byn, där jag bodde. Glesa träd, små söta hus i alla färger, vackra gårdar med färgstarka gröna gräsmattor, och så kunde man se havet, som började vid de vassa klipporna på stranden. Från mitt hus hade man en otroligt fin utsikt över havet.
Det var en vanlig fredagskväll. Allt var stilla och mörkt. Havet låg alldeles vindstilla och glittrade i månskenet, som speglade sig på vattenytan. Stjärnorna glimmade uppe på den kolsvarta himlen, och några enstaka moln seglade förbi. Jag satt i soffan i vårt hus med mina två bästa vänner: Isabelle och Sophie. Isabelle och jag hade alltid varit bästisar, ända sedan vi gick i dagis. På trean kom Sophie till klassen, och hon hade börjat hänga med oss. Sedan dess hade vi tre varit allra bästa vänner.
Sophie var en väldigt dramatisk tjej. Hon skämtade och var väldigt rolig. Ibland tänkte hon sig inte för, och var ganska tankspridd.
Isabelle däremot var försiktig, men snäll och lojal. Hon var lugn och flitig och tänkte noga för innan hon gjorde något.
Sophie och Isabelle var raka motsatserna till varandra. Jag var någonstans mitt emellan dem två, ganska flitig, snäll men också väldigt tankspridd och okoncentrerad och inte så duktig i skolan.
Tja, det var alltså en vanlig fredagskväll som sagt, och Isabelle och Sophie skulle sova över hos mig. Min mamma och pappa var på fest, och skulle inte komma hem förrän sent in på natten, och mina småsyskon Axel och Amanda skulle sova över hos min mormor. Mamma hade ordnat så Isabelle och Sophie kunde komma till oss och hålla mig sällskap, så jag slapp åka till mormor. Mamma var väldigt orolig först och ville inte låta oss vara ensamma en hel natt, men pappa sa att vi var stora nog för att vara ensamma, och det tycker jag också!
Ja, då blev det alltså så. Tänk en hel natt utan föräldrar och irriterande småsyskon! Vad härligt livet ändå var!
–       Åh, jag skulle inte vilja att filmen tar slut än, sa Isabelle klagande, när filmens sista scen slutade. Vi såg på en film, som vi alla tre länge velat se med popcorn i våra knän.
–       Ja, den var verkligen bra, höll jag med och sträckte mig efter fjärrkontrollen.
Jag gav Sophie en blick och skrattade. Sophie hade rödsvullna ögon av tårar och kinderna var våta. Hon grät då efter alla filmer, antingen av skratt eller av sorg. Hon skulle bli skådespelare när hon blev stor, och det höll både jag och Isabelle med om att hon skulle bli. Hon gjorde alltid sådan dramatik över alla filmer hon såg. Jag gissade att hon nu grät av sorg, eftersom filmens sista scen var huvudpersonens dödsscen. Jag såg Isabelle le, med handen för munnen, som om hon kämpade för att inte skratta.
–       Sophie, tyckte du om filmen? Undrade jag och svalde ett nytt skrattanfall.
–       Ja, den var bra, sa Sophie och torkade tårarna. Verkligen bra, mumlade hon tyst.
Isabelle log.
–       Snart börjar jag också gråta, men det är nog för att popcornen är slut! Sa hon och vi skrattade alla tre.
–       Jag kan gå och poppa mer, erbjöd jag mig. Det finns ändå så mycket kvar!
Jag steg upp ur soffan och gick nerför trappan till köket. Jag letade fram en skål och en popcornspåse ur skåpet och satte in popcornspåsen i mikrovågsugnen. Efter en stund hörde jag popcornen ivrigt poppa. Muntert gnolande på en melodi bläddrade jag igenom dagens tidning, som inte var något vidare intressant.
Plötsligt hörde jag något som fick mig att stelna till i köket. Från tamburen hörde jag ett högt ljud. Det lät som en dörr som öppnades med ett lågt gnissel. Jag vågade nästan inte ens andas. Väggklockan, som hängde ovanför mikrovågsugnen tickade sakta i det dödstysta köket. Jag hörde ingenting mera. Det end som hördes var klockan och två oberörda skratt från vardagsrummet där uppe. Jag tog popcornspåsen i handen och rusade uppför trappan till ovanvåningen, där det mysiga vardagsrummet låg. Vit i ansiktet stod jag där mitt i vardagsrummet med popcornspåsen i handen.
– Izzy, Sophie, flämtade jag. (Isabelle kallades för Izzy.)
– Där är du ju… Alice, vad har hänt? Isabelle avbröt sig mitt i meningen och leendet åkte ner i en orolig min.
– Du har visst också sett en sorglig film, Alice, fnittrade Sophie.
Isabelle gav henne en suckande blick, och vände sig sedan till mig.
–       Vad har hänt, Alice? Upprepade hon.
Jag skruvade besvärat på mig, där jag stod. Jag visste inte om jag skulle fråga dem.
–       Tja… Hörde ni något… hmm… ovanligt för en stund sedan? Jag visste inte vad jag skulle säga.
–       Ja, du har då verkligen levt in dig i filmen! Sa Sophie och man hörde tydligt hur hon kämpade för att inte fnissa.
Isabelle gav Sophie en knuff i sidan.
–       Jaså? Som vaddå? Undrade hon.
Jag kände mig illa till mods.
–       Äsch, det var inget! Här är mer popcorn, sa jag för att byta samtalsämne.
Om inte Sophie och Isabelle hört något, så var det säkert bara inbillning. Jag log för mig själv när jag satte mig bekvämt i soffan och stoppade ett ljuvligt popcorn i munnen. Det här skulle bli världens bästa kväll!

Månen lyste och stjärnorna glimmade. Det var mitt i natten. Allting var mörkare än förut. Jag och Isabelle och Sophie sov tungt. Jag i min säng och Isabelle och Sophie på madrasser på golvet.
Alla sov lyckligt, omedvetna om att någon var inne i mitt hus och iakttog oss i dörröppningen…

Skriven av Anna

Etiketter: